Om Ocicaten

En kort beskrivning av ocicatens utseende, beteende och historia ur en ocicatuppfödares synvinkel tillsammans med några andra källor.

Ocicatens utseende

Ocicatens största visuella egenskap är dess stora och väl spridda tumavtrycksformade fläckar som uppträder på sidorna av kroppen. Fläckarna har en antydan av det klassiska tabbymönstret. Fläckarna uppträder på hela ocicatens kropp, även magen och ibland också svansen. Ocicaten finns i 12 olika färger med mörka fläckar mot en ljusare bakgrund, dessa färger är: brun, blå, choklad, lila, kanel, fawn, svartsilver, blåsilver, chokladsilver, lilasilver, kanelsilver och fawnsilver. Färgerna i pälsen är väl definierad.

Jag tycker personligen att ocicaten är en väldigt fin ras och beskriver deras kropp som ”en gepard fast mindre”. Deras kroppsbyggnad är stor och påminner om en bastant korthårskatt men samtidigt även om den slanka abessiniern. De är även kraftigare än släktingen siamesen. Hanen är större än honan och storlekarna kan skilja väldigt mycket. Vanligtvis väger en hona cirka 3-4kg och en hane 5-7kg men detta kan variera mycket. Huvudet är av modifierad kilform. Deras nosar är korta och breda. Ögonen är mandelformade, lite sneda, sitter brett isär och har en svart kant. Pälsen är kort, slät och tät.

Ibland kan det födas tabbymönstrade och solida (omönstrade) ocicater. Dessa katter är inte godkända enligt SVERAKs rasstandard och får därför inte avlas vidare på, men är förutom det annorlunda mönstret lika mycket ocicat som alla andra ocicater.

Ocicatens beteende

Ocicaten är tillgiven och social, de gillar inte att vara ensamma och trivs med människor och andra djur men trots detta så kan det ibland krävas lite tid för att vinna vissa ocicaters förtroende. De vill gärna vara med på allt som händer och följer ofta efter både människor och andra djur för att vara delaktiga i vardagliga aktiviteter, inte sällan vill de även gärna hjälpa till. De är intelligenta och väldigt lättlärda, de lär sig rutiner och hur olika saker och ting fungerar fort. Till exempel så kan samtliga ocicater i uppfödningen just nu hur man öppnar dörrar. Skillnaden mellan hane och hona är inte så stor, det som kan märkas är att honorna ibland är mer självständiga än hanarna.

Ocicaten är en mycket nyfiken och pigg ras och behöver få röra på sig mycket, detta kan man åstadkomma genom dagliga lektillfällen samt att ta ut dom på promenad ibland i sele. Om en ocicat inte får tillräckligt med motion så försöker den ofta få detta på egen hand, detta genom extra mycket spring och bus.

Självklart skiljer sig beteende från individ till individ. Vissa är pratglada, vissa säger inte en knyst. Vissa vill alltid vara med medan andra är lite mer försiktiga och håller sig gärna på avstånd. Alla katter har en egen personlighet och man kan egentligen inte säga exakt hur en katt från en viss ras beter sig. En generalisering kan dock beskrivas då katter från olika raser har olika förutsättningar som gör att de enklare får ett visst beteende.

Ocicatens historia

Den första ocicaten uppkom i USA på 1960-talet. Ocicaten är ursprungligen en korsning mellan siames, abessinier och amerikanskt korthår. Den första ocicaten kom till Sverige 1991. Ocicaten var från början ett misstag, men ett lyckligt sådant. En uppfödare i USA experiment avlade på 60-talet, hon parade en siames med en abessinier och fick en kull som alla innehöll abessinier liknande ungar. Ingen av ungarna blev en abytecknad siames, som hon var ute efter. En hona ur den kullen parades sedan med en siames och hon fick en kull som innehöll de abytecknade siameser uppfödaren var ute efter, men det fanns en unge som var en överraskning. Tonga, som var en utsökt varelse med ljusa guldfärgade fläckar mot en elfenbensvit bakgrund var den första ocicaten. Uppfödarens dotter döpte rasen till ocicat för att hon tyckte den liknande ozeloten.

Tonga kastrerades och såldes för 10 dollar. Den nya ägaren ställde ut Tonga och fick stor uppmärksamhet i USA. En genetiker ville se en tam katt som liknade några av de utrotningshotade vilda katterna, detta fick uppfödaren att starta ett avelsprogram för rasen och flera uppfödare som blivit intresserade följde efter. För att få en större storlek på rasen användes även amerikanska korthår i det tidiga avelsarbetet, vilket också förde med sig de silverfärgade varianterna.

(källor: Mig själv, S*Powerspots och boken ”Goda råd om din katt” av John och Caroline Brower)